Gissa hur brydd jag blev när jag åkte till stallet igår eftermiddag och hittar en tant som i princip är nästan ohalt där hon går i hagen! Hon haltade fortfarande lite lätt när hon vände men en stor klump släppte verkligen i magen när hon faktiskt var bättre helt plötsligt.

Till kliniken bar det av ändå såklart. Första besöket jag gör hos denna klinikveterinär men har hört mycket gott om honom. En annan är ju som mer eller mindre ihjälskrämd av distriktvet. påhitt sedan tidigare... Fick stå på box ett tag och där stod hon och kikade som om hon aldrig har gjort nånting tidigare på en liten varmblodshingst som sprang fram och tillbaka för hältutredning. Vet. frågade medan om hon verkligen var ett varmblod, för han tyckte hon såg ut som en ridhäst då hon var så stor och rejäl, meeen vad säger du karl! 

Fick promenera fram och tillbaka i skritt och trav så han fick se hältan som ändå satt där men inte lika tydlig som tidigare. Kollade genom hoven med vis.tång utan att få någon reaktion som de 2 tidigare inte heller har fått. Böjde knä- och kotled utan någon skillnad i hältan. Bedövade från kotan och ner i hoven för att se om hon blev haltfri. Första svängen vi kollade hörde jag tydligt skillnad, fick ställa in hon i boxen några minuter till och andra svängen var hon haltfri.

In i rummet bredvid för röntgen då vi visste att problemet satt i själva hoven. Vet. ville först plegga men det gick jag faktiskt inte med på då tant är lika lugn på kliniken som hemma. Hon somnade nästan själv i boxen medan bedövningen skulle verka.  När hon var på Bergsåker-kliniken när hon hade sparkskada på hasen frågade de inte ens om vi skulle plegga hon utan de testade att röntga och redan då stod hon som ett ljus när jag inte hade haft hon så länge.

Hon fick en ställning som hoven skulle stå på och Amanda fick hjälpa att hålla själva "plåten" bakom. Mycket riktigt, tant stod som ett ljus med huvudet i min famn och halvsov. Plåtarna kom direkt upp på datorn intill och de såg jättefina ut. Absolut inget att anmärka på förutom en liten ändring som hade med åldern att göra. Det var väl någon förslitning antar jag.

Det enda vi hittade var en hålighet som hon har haft ett tag tillbaka ut emot kanten av själva hoven så att säga, mellan trakten och tån som han började gräva i. Det var denna hålighet som hovis anmärkte också men då det inte var något tryck så ville han inte börja gräva bara för att. Vet. karvade och var lika förvånad som de tidigare att hon inte reagerade nånting alls. Efter ett tag så säger han att "nu ska det egentligen blöda då jag är långt nere". Absolut inget blod, ingenting! Nu vet jag inte riktigt hur jag ska skriva det med ord men själva "hovvävnaden" var alldeles svart så det här är nånting hon har gått med länge. Han grävde ur allt tills det var vitt och fint igen med normal vävnad.

Förmodligen har det packats grus/smuts på varandra under en lång tid som har gjort att det har byggts upp ett tryck som dödat själva hoven utifrån med trycket. Vi var oroliga ett tag att det hade gått upp i kronranden då det inte tycktes ta stopp med svart vävnad men ganska snart efter att vi sa detta så kom han till änden av eländet. Förmodligen blev ler-perioden nu under våren droppen då det nog letade in ännu mera smuts och grus under snösulan/skon och hon blev plötsligt halt. Hon har ju inte visat nånting alls tidigare och gått som en klocka.

Vet. grävde som sagt det helt rent och la gipsomslag i själva hålet med bakteriedödande och runt om hoven så inte hovväggarna vidgas för mycket. Så hon är gipsad runt hoven med elastisk linda och silvertejp utanpå det. Pencilin, smärtstillande och metacam samt boxvila fram till nästa tisdag då hon ska på återbesök för att kolla hur det ser ut. Både vet och jag tyckte att vi sätter in det tunga atelleriet på en och samma gång när hon ändå ska stå på box istället för att dutta med en behandling här och en behandling där.

Hovis som bor alldeles intill travbanan kom över och verkade de andra 3 fötterna så får hon fortsätta att vara barfota. Framöver om allt går som det ska så ska hon skos med sula för att undvika att få in smuts och undvika tryck längst kanterna. Det kommer att ta tid innan det här läker såklart men har hon bara möjlighet att få gå på bete med de andra så blir jag lycklig, då spelar det ingen roll hur lång tid det tar bara hon får vara med de andra och må gott.

Skitsur var tant när vi skulle åka hem. Tålamodet var nog slut! Men riktigt stolt över hon då hon skötte sig exemplariskt hela tiden inne på kliniken, t.om när hon blev stucken 4 ggr totalt med nål i hals/kotleder.   Klev på finkan på en gång men sur som ättika när jag stängde in henne. Fumlade omkring och råkade jag köra för långsamt fick jag minsann veta det! Hon sparkar inte men gungar omkring och stökar på och är allmänt sur.  Ännu surare blev hon när hon fick kliva in i uppspånad box istället för att gå ut till kompisarna. Lite populärare blev man när hon fick sitt hackat strå, men bara lite.

Ska dit ikväll och mocka ut lite dynga och ge hon metacam. Smärtstillande och pen. fick vi innan hovis kom. Bild från hålet (om den blev hyffsat bra) kommer kanske ikväll hoppas jag.

Det var klinikrapporten det, detta känns betydligt bättre än en hovbensfraktur åtminstone och att vi faktiskt hittade orsaken och förhoppningsvis stoppade det innan det blev värre. Tant kommer nog vara grinigare än allt grinigast över att få stå inne dom som är van att gå ute dygnet runt men hon får vackert acceptera läget. Hade man haft riktig otur hade det kunnat varit boxvila 6-8 månader vilket är normalt för en fraktur!   

Koll med visitertången

Gipsning påbörjad

En tant som blev ganska yr i bollen av att stå utanför och titta på travhästar (läs odräglig) För övrigt så stod Jollan i stallet som syns i bakgrunden som 5-åring 2001. Då jobbade syster hos Stenqvist, travtränarn som hade hon. Tant gjorde bara ett kval som 4-åring som hon faktiskt blev godkänd i med lite galopp men sen blev det inte mer travhäst av hon. Året därefter såldes hon som ridhäst.