Från igårkväll och hela dagen har det varit den värsta dagen på mycket, mycket länge. Mensen har bestämt sig för att vara den värsta på flera år så har så fruktansvärt ont i benen och ryggen mellanåt. Och som om inte ryggen krånglar nog mellanåt... Humöret har varit nerkört i botten och många andra tankar som har gjort mig rakt av deprimerad... gillas inte.

Jollan skulle vila idag så tog faktiskt ut gamle farbror då jag blev ensam hemma och det var strålande solsken och solen värmde så härligt. Temperaturen började på runt -20 imorse men ute i solen var det bara runt -6, så skönt!

Johan är min hjälte   har alltid varit och så kommer det att förbli tills den dag han vandrar vidare. Den halvblinda farbrorn som bär sin ryttare med största trygghet i alla lägen. Började med att vi mötte en lätt lasbil som bilskolan har på den trånga vägen vid stallet, knappt så hästen fick plats ute i vägkanten när jag vinkade förbi dom och han bara knatar på. Gick en sväng in emot stan och in på Strandgatan där syster bor, hon var hos en kompis på samma gata så vi hälsade på där istället, tyvärr bjöds det inte på något gott för Johans del, tror han blev lite putt 

Det är så skönt att bara sitta rakt upp och ner på långa tyglar på en Johan som mer eller mindre går och filosoferar lika mycket som sin ryttare. Men sista biten hem tyckte han det var nog med skritterier efter nästan 1,5 timmes tur, det skulle travas minsann och tvärsugen blev han på att leka montéhäst och ja,vad kan man annat göra än att skratta och låta han göra det, underbart  

Älskade gamle vän! Men träningsvärk kommer nog på posten sen! Haha rider han så sällan nu så jag glömer alltid bort hur mycket det rör på sig, gungar och så vinglar han gärna omkring när han går i sin egna lilla värld och där satt jag utan stigbyglar och parerade upp, sötgubbe!