Det är människor som kan omvandla sin vardag till något negativt, precis hela tiden. Det eviga gnällandet, klagandet, tycka-synd-om syndromet. Speciellt när det gäller runt hästeriet... det är jobbigt att ha jour, det är jobbigt att komma hem efter en jobbdag och behöva sköta om sina hästar, kravla sig ur sängen i tid på morgonen för att släppa ut. Jag hör detta hela tiden, både IRL och på nätet... gnäll gnäll gnäll men vet ni vad, har man skaffat sig häst/hästar har man ett ansvar och vill man inte kliva upp tidigt eller lägga ner timmar varje dag, sena kvällar, upptagna helger... varför skaffar man då ens ett djur?

Ännu värre är det nog dom som gnäller över sin ekonomi i samband med sina djur men som då står med föräldrar som både skjuter till pengar och lägger ner massor med tid att hjälpa till i stallet, ja rakt av så ägaren inte behöver åka till stallet nånting för att ta hand om sitt djur. Att såna människor ens har mage att gnälla! Jag ska vara ärlig och säga att min mor såklart hjälper mig ekonomiskt när det kris men det betalar jag alltid tillbaka så fort jag kan. Jag har gått på knäna ekonomiskt så många gånger så jag kan köpa mat/strö åt min häst så jag har tappat räkningen, under en period jobbade jag en månad i sträck med 1 dag ledigt, var i 2 stall samtidigt och hade jour hela helger och jobbade sedan heltid på saneringsfirma och extra i travstall med fulla träningsdagar, slet så jäkla ont för att få det att gå runt ekonomiskt och följande månader såg ganska lika ut och jag får rakt av klåda när jag ser människor klaga över någon arbetsdag hit och dit, det klagas över en enstaka jour på ridskolan kanske max 1 gång i månaden om ens det, hur tror såna människor att arbetslivet ser ut egentligen?

Sedan den dag jag köpte min häst så har jag tagit hand om henne själv, stått uppstallad i några stall men har alltid velat skött allt själv just för att det är min häst - mitt ansvar. Till min hjälp har jag haft min syster som jag delar intresse med och vi har alltid haft våra hästar tillsammans men hon sliter lika mycket som mig. Tack vare henne och Pernilla har man kunnat lämnat över ansvaret någon dag ibland när det är tungt.

Nu när jag fick börja jobba heltid i travstall valde jag att stalla upp henne med 6 andra hästägare, ett skönt beslut. Helt plötsligt behöver jag vissa dagar bara svänga förbi och göra rent/förbereda foder medan någon annan tar ut/in. Mycket konstig känsla! Har ansvaret för 11 hästar för tillfället att göra rent hos minst 5 dagar i veckan, ibland 6 och ibland 7 dagar i veckan. Utöver att göra rent hos dessa, fodra och hålla rent i stallet/utrustning ska dom tränas och ibland upp till 6 hästar/dag när jag är ensam. Kroppen säger ifrån ganska duktigt och hemma har jag både egen häst och en hund som vill ha tid. Hästen går stadigt nu på tisdagar, torsdagar samt lördag/söndag och hunden har jag på halvtid då hon är hos mitt ex vissa dagar. Visst jag kan gnälla, mest över att kroppen gör ont men jag är stolt, jag försöjer mig själv och mitt egna stora intresse. Glad över min uppväxt med 3 andra syskon och ensamstående mor, har inte fått något gratis i mitt liv.

Tacksam över alla hjälpsamma människor som jag delar stall med, speciellt till A som hjälpt mig flertalet gånger och är så flexibel angående våra insläpp av våra 2 hästar. Guld värt!

Trots att jag sliter mer än någonsin just nu mår jag så fruktansvärt bra! Förstår inte hur man orkar vara så negativ och gnällig över allt i sitt liv som vissa är. Man har bara ett liv, ta vara på det även om man har skavanker och otur, var positiv för fan rakt ut sagt!   orkar inte med människor som utstrålar dålig energi och negativa tankar, folk borde ändra en aningens på sig.

Mådde förjäkla gött själv idag då jag och syster tog nästan en 2 timmars tur med hästarna ut emot Högsta och förbi stora OK, över Vallen och hem igen genom samhället. Jollan har varit helt fantastisk och vilken glädje hon gav mig! Alla gångarter har utövats, fantastisk mysiga galopper har hon bjudigt på, avslappnade och bra takt. Fin genom kroppen blev hon, traven hon bjöd på genom samhället var gudomlig, hade blivit fina poäng i en dressyrtävling. Hon kan röra på sig den där jävlar i mej när hon vill   hon kommer nog aldrig röra sig sådär i ett ridhus, haha

Vila imorrn, tömkörning på tisdag. Stallägaren plogade paddocken idag så nu blir det enklare att knata bredvid för min del! 

När jag ska ha tid och uppdatera bloggen nånting   fullt upp mest hela tiden känns det som. Torsdagens dressyrlektion har jag på film som jag ska försöka få över till datorn och fixa hit iaf, känns som om vi har gjort stora framsteg bara på någon vecka nu! Har inte kört något galopparbete på länga i ridhuset men vi fick beröm att hon har stärkt sig i galoppen nu när vi körde en fattning i vardera galopp på volten. Tömkörde hon idag hemma i paddocken, något jag inte gjort på år och dar faktiskt! Men var nog inte så lyckat då paddocken inte är skottad, finns ett bra voltspår åt hästen men jag fick pulsa i uppsprungen djupsnö så att säga - ostabilt och jobbigt!   

Hon fick gå i galopp för första gången för töm iaf och det blev lite cirkus då jag fick ila på som sjutton själv och då blev tant väldigt upprörd och gasade på och blåste som en drake, huuuuga va sjutton gör du matte!   Vårat lilla pass bekom hon ingenting men hon fick jobba genom alla gångarter åtminstone, bra för kroppen och hon såg väldigt nöjd ut när hon fick gå ut i hagen igen.

Imorrn blir det långtur med syster och Johan    Brukar alltid bli trevliga turer så det blir trevligt.

... ja den infann sig åter igen! Trotsade kylan igår (ca -28 grader) och red en sväng med tanten. Trots hennes tjocka vintertäcke frös hon konstigt nog ganska mycket så massage och en tuss hö på stallgången så blev det lite bättre, dock ville hon inte äta något mer hö när jag började massera, skööööönt ju. Tyckte det var lite märkligt att hon frös då hon har fri tillgång på hösilage ute men ja det var väl helt enkelt väldigt, väldigt kallt. Har börjat gått med innertäcket under nu under dessa dagar med extrem kyla.

På med grejerna så fort som möjligt därefter utan att stressa så vi kunde komma iväg och få upp värmen i kroppen på hon. Red genom samhället och tant var på strålande humör, sådär lagom pigg, taktade lite mellan skrittningarna och var lugn och fin i munnen, inget gnisslande med tänderna eller liknande. När vi gick längstmed järnvägen kom en traktor med en stoooor borste och sopade rent spåret och då är jag glad över hur lugn och säker Jollan har blivit, hon bara sneglade mest.

Joggade hela vägen i en underbar lugn och harmonisk trav, väldigt låg i formen för att vara hon men när vi väl kom över riks 90 så började hon tagga upp lite, joggade fint uppför backen men när vi väl svängde av emot Gissjö var det kört för då ville hon bara galoppera och det gjorde vi, först långsamt och fint men hon började ligga på så inbjudande till en snabbare galopp så jag släppte på hon och jävlar i mej vad det gick! Och för en gångs skull sprang hon fort för att hon verkligen ville, inte för att det blev så i stress. Återgick till en trevlig arbetsgalopp när jag ville. Skrittade lite, eller ja försökte, i en nedförsbacke sen skulle hon galoppera igen så vi tog en högergalopp och samma sak där, hon ville verkligen dra på igen och vi avverkade nog någon km i rask takt och tant galopperade med spetsade öron innan vi samlade ihop oss igen för att promenera genom skogen, blev en hel del trav där också, jogg sista biten till stallet och sedan långa tyglar, klapp på duktig och lugn häst och sååå nöjd hon var.

Fick gå ut i hagen igen därefter då hon bara var lite fuktig längst ut på pälsen upp emot huvudet på halsen så att säga, dubbla täcken. Och hon ställde sig och sov direkt, fina pållan  

Vila idag, måndag. Tar en uteritt av något slag på tisdagkväll, vila onsdag, dressyr på torsdagkväll och vila fredag så hittar vi nog på något både på lördag och söndag. Måste vila mig själv också, därför får tant många vilodagar. Tränar en massa häst på jobbet också och kroppen är sliten så det är lika bra. Må fixa någon som kan filma lite på torsdag! Tant har blivit så fin    

Och nån gång i veckan ska jag knåda ihop ett nytt inlägg om en framgångsrik travarkorsning   

Nu blidde det kallt! Vi har haft 2 dagar med temperaturer emot -30 men jag må då säga att det känns bra, luften är torr och klar och solen har tittat fram, ljuvligt enligt mig    Hann inte rida idag då jag har haft utsläpp i vårat egna stall och jobbat lite halvt ute i grubbe. Men imorrn! Då ska det fotograferas också   förhoppningsvis på båda djuren! 

Ja precis så är det och det är jag villig att erkänna eftersom det gick ut över mitt djur, min häst... hon som är så känslig så jag nog inte ens fattar och inser hälften av det. Hon är svår, eller inte svår på det sättet att hon är omöjlig och dum men svår på det sättet att det bara behövs en gnutta dålig energi från min sida så är det = katastrof, en energi jag kanske inte ens tänker på då det är en del av min vardag.

I onsdags kom hovslagaren och skodde tant och därefter skulle jag rida en snabbis. Att få på skorna gick utan krussiduller och nu är nästan hennes hål helt borta som blev kvar efter hovbölden, nu börjar hon rakt av se normal ut igen, tänk vad tiden går!  

Jag hade nog mer eller mindre varit lite under tidspress hela den dagen på jobbet, ensam den och mycket att göra samt träna några hästar, höger axel som i stort sätt alltid krånglat lite smått sedan jag ramlade av Prinsen runt 2004 nånting har börjat låst sig och hugger ifrån sig vid vissa lyft, har fått låsningar och smärta under skulderbladen, huggande smärta i ländryggen samt begränsad rörelse i höger arm pga axeln och nedsatt styrka i princip hela överkroppen vid höga lyft, såklart en reaktion från låsningarna och joo nu har jag bestämt mig för att göra som syster föreslog... kanske lägga lika mycket pengar på mig själv och få en genomgång som Jollan just fått men njaaa där säger den snikne fan lite emot direkt när det gäller en själv  

Hursomhaver, ut skulle vi lite fort och ta en joggingrunda och kan bara säga ordet katastrof för att beskriva den ridturen. Hon stressade som en idiot redan från stallplan och sedan spårade det bara ut mer och mer och jag tyckte mig själv vara lugn, eller åtminstone försökte vara lugn men hugaligen vad jag skäms, tant utövade både pass och tölt som hon i stort sätt aldrig har gjort tidigare, hon travade knappt framåt och spänd som en fiolsträng, skritt fanns inte ens i registret, var och klättrade 4 gånger i ridskolans "klätterbacke", kulle kallar jag den   då hon fortfarande var helt hysterisk när vi vände in emot stallet skulle vi försöka varva ner i paddocken och hon i stort sätt bara sprang med huvudet rakt upp och var superstressad, hoppade in i galopp och hade sig och jag var så arg, mest arg på mig själv och besviken på hästen och tanken att jag hellre avlivar hästen än att fortsätta orka med detta, det blev bara för mycket helt enkelt och det kändes som om hästen rakt av var rädd för mig. Många tankar gick innan jag somnade den kvällen och dagen efter, hela torsdagen... är det verkligen kul och inspirerande att hålla på såhär med denna häst, dag in och dag ut? Alla dessa år jag har lagt ner med så mycket slit och som jag har ångrat att jag tog hem denna ytterst speciella häst men hon har samtidigt lärt mig så otroligt mycket på andra sätt.

Bestämde mig för att vara med på dressyrlektion för min instruktör på torsdagkvällen, för att få hjälp. Även om jag kom iväg sent från jobbet så hann jag åka hem och varva ner lite innan jag åkte i god tid till stallet, min älskade syster hade redan mockat så det var bara att koppla av. Massera henne, borsta, gulla lite och bara känna in den lugna energin vi nu gemensamt hade och då gick det upp för mig vilken fruktansvärd energi jag måste ha haft på onsdagen, åtminstone för Jollan som känner av det där direkt. Hittade en punkt en bit från nacken och ner en bit på mankammen som var ganska spänd som hon verkligen njöt att man masserade, mulen var nästan nere i golvet och stod med helt slutna ögon och öronen rakt ut. Tog på utrustningen lugnt och fint och tog sedan en 20 minuters promenad för hand i -18 grader till ridhuset.

Och som jag skämdes när jag började rida för tant hade inget förtroende alls för mig och det visar också hur känslig hon är, hon glömmer inte och att jag lyckades förstöra det fina vi har haft så pass länge på så kort tid. Efter ett tag började hon dock slappna av och lita på min hand och lyssna på min sits. Red lite markarbete bestående av bommar på olika spår med olika övningar och mellan två "hinder" skulle vi sakta av till skritt några steg och första gången hann hon inte förstå att vi skulle sakta av så hon missuppfattade mig helt och därefter var det nästan kört för det körde ihop sig helt för henne i huvudet, blev jätteupprörd och bara sprang, sprang och sprang. Runt, runt på en volt i slängtrav... fy fasiken vad jag fick rida! Och då menar jag rida på riktigt, lugna händer, lugn kropp, lugnt sinne och tålamod. Men det övervann vi och därefter var hon så fruktansvärt fin! Efter den incidenten kunde vi lita på varandra igen och ja vad säger man, det var min fina häst jag red igen   bärig och fin, avslappnad nacke och i en lägre form, lätt i munnen, trevlig trav och lugna ögon.

Vi fixade t.om en avslappnad och bra skritt. Tänk att det ska behövas så mycket missförstånd från en människa innan polletten äntligen ramlar ner igen. Min fina och ärliga häst!   Vad har jag lärt mig? Jo... ansträng dig inte ens att sitta upp på hästen med dålig/stressad/orolig energi! Rid bara när vi är i balans båda två, två tokkärringar ska inte komma på kant med varandra helt enkelt.

Lyssna på din häst