Ja precis så är det och det är jag villig att erkänna eftersom det gick ut över mitt djur, min häst... hon som är så känslig så jag nog inte ens fattar och inser hälften av det. Hon är svår, eller inte svår på det sättet att hon är omöjlig och dum men svår på det sättet att det bara behövs en gnutta dålig energi från min sida så är det = katastrof, en energi jag kanske inte ens tänker på då det är en del av min vardag.

I onsdags kom hovslagaren och skodde tant och därefter skulle jag rida en snabbis. Att få på skorna gick utan krussiduller och nu är nästan hennes hål helt borta som blev kvar efter hovbölden, nu börjar hon rakt av se normal ut igen, tänk vad tiden går!  

Jag hade nog mer eller mindre varit lite under tidspress hela den dagen på jobbet, ensam den och mycket att göra samt träna några hästar, höger axel som i stort sätt alltid krånglat lite smått sedan jag ramlade av Prinsen runt 2004 nånting har börjat låst sig och hugger ifrån sig vid vissa lyft, har fått låsningar och smärta under skulderbladen, huggande smärta i ländryggen samt begränsad rörelse i höger arm pga axeln och nedsatt styrka i princip hela överkroppen vid höga lyft, såklart en reaktion från låsningarna och joo nu har jag bestämt mig för att göra som syster föreslog... kanske lägga lika mycket pengar på mig själv och få en genomgång som Jollan just fått men njaaa där säger den snikne fan lite emot direkt när det gäller en själv  

Hursomhaver, ut skulle vi lite fort och ta en joggingrunda och kan bara säga ordet katastrof för att beskriva den ridturen. Hon stressade som en idiot redan från stallplan och sedan spårade det bara ut mer och mer och jag tyckte mig själv vara lugn, eller åtminstone försökte vara lugn men hugaligen vad jag skäms, tant utövade både pass och tölt som hon i stort sätt aldrig har gjort tidigare, hon travade knappt framåt och spänd som en fiolsträng, skritt fanns inte ens i registret, var och klättrade 4 gånger i ridskolans "klätterbacke", kulle kallar jag den   då hon fortfarande var helt hysterisk när vi vände in emot stallet skulle vi försöka varva ner i paddocken och hon i stort sätt bara sprang med huvudet rakt upp och var superstressad, hoppade in i galopp och hade sig och jag var så arg, mest arg på mig själv och besviken på hästen och tanken att jag hellre avlivar hästen än att fortsätta orka med detta, det blev bara för mycket helt enkelt och det kändes som om hästen rakt av var rädd för mig. Många tankar gick innan jag somnade den kvällen och dagen efter, hela torsdagen... är det verkligen kul och inspirerande att hålla på såhär med denna häst, dag in och dag ut? Alla dessa år jag har lagt ner med så mycket slit och som jag har ångrat att jag tog hem denna ytterst speciella häst men hon har samtidigt lärt mig så otroligt mycket på andra sätt.

Bestämde mig för att vara med på dressyrlektion för min instruktör på torsdagkvällen, för att få hjälp. Även om jag kom iväg sent från jobbet så hann jag åka hem och varva ner lite innan jag åkte i god tid till stallet, min älskade syster hade redan mockat så det var bara att koppla av. Massera henne, borsta, gulla lite och bara känna in den lugna energin vi nu gemensamt hade och då gick det upp för mig vilken fruktansvärd energi jag måste ha haft på onsdagen, åtminstone för Jollan som känner av det där direkt. Hittade en punkt en bit från nacken och ner en bit på mankammen som var ganska spänd som hon verkligen njöt att man masserade, mulen var nästan nere i golvet och stod med helt slutna ögon och öronen rakt ut. Tog på utrustningen lugnt och fint och tog sedan en 20 minuters promenad för hand i -18 grader till ridhuset.

Och som jag skämdes när jag började rida för tant hade inget förtroende alls för mig och det visar också hur känslig hon är, hon glömmer inte och att jag lyckades förstöra det fina vi har haft så pass länge på så kort tid. Efter ett tag började hon dock slappna av och lita på min hand och lyssna på min sits. Red lite markarbete bestående av bommar på olika spår med olika övningar och mellan två "hinder" skulle vi sakta av till skritt några steg och första gången hann hon inte förstå att vi skulle sakta av så hon missuppfattade mig helt och därefter var det nästan kört för det körde ihop sig helt för henne i huvudet, blev jätteupprörd och bara sprang, sprang och sprang. Runt, runt på en volt i slängtrav... fy fasiken vad jag fick rida! Och då menar jag rida på riktigt, lugna händer, lugn kropp, lugnt sinne och tålamod. Men det övervann vi och därefter var hon så fruktansvärt fin! Efter den incidenten kunde vi lita på varandra igen och ja vad säger man, det var min fina häst jag red igen   bärig och fin, avslappnad nacke och i en lägre form, lätt i munnen, trevlig trav och lugna ögon.

Vi fixade t.om en avslappnad och bra skritt. Tänk att det ska behövas så mycket missförstånd från en människa innan polletten äntligen ramlar ner igen. Min fina och ärliga häst!   Vad har jag lärt mig? Jo... ansträng dig inte ens att sitta upp på hästen med dålig/stressad/orolig energi! Rid bara när vi är i balans båda två, två tokkärringar ska inte komma på kant med varandra helt enkelt.

Lyssna på din häst