Nog för att man gillar när det händer saker och ting runtomkring en men nu får det banne mig vara nog!

Att Blåyge hängde över bommen var en sak, det var en ganska kontrollerad händelse och vi hann fundera mycket över olika alternativ. Idag inträffade något som rent ut sagt skrämde slag på mig totalt, har allvarligt aldrig varit så rädd tidigare i mitt liv utan den känsla som kom idag har jag tidigare endast känt när en travhäst skentravade med mig på ryggen nedför Gunnars galoppbacke, fortsatte ut i skogen på en liten väg och vägen hade regnat sönder och ett flera meter brett och något meter djupt hål närmade sig i fullt sken, men det är en annan historia.

Men den maktlöshet som infann sig trodde jag inte att man skulle få känna igen.

Hur som haver. Blåyge hade som jag misstänkte träningsvärk så han fick komma upp till stallet och bli ordentligt borstad och så selade vi på tryckvagnen och tog med oss hundarna längst byvägen så han bara fick skritta på relativt plan mark utan tryck. Efter ett tag skrittade han på bra men det var trögt till en början. Han hade då arbetat med rätt muskler igår om han t.om kände av träningen igår. Därför ska han få ta det lite lugnt nu några dagar med skrittarbete, ska se om vi lyckas röja upp den tänkta klätterbacken innan måndag.

Skrittar i godan ro bortåt vägen och det kommer någon bil ibland men det är inga problem. Nästan längst ner på byvägen går det 3 hästar i en hage alldeles jämns med vägen. 1 åsnevalack, 1 irish cobvalack och 1 shettishingst. Han med kulorna kvar är väldigt hingstig, springer med staketet och lever rövarn och är väldigt intresserad av att komma i närkontakt när vi kör förbi. Brukar mest susa förbi där när vi kör med speedcarten men nu var det första gången vi gick sakta förbi med tryckvagnen.

Skrittade förbi och upp i skogen en sväng och vände tillbaka och förbi igen, herr hingst och herr Blåyge tittade väldigt mycket på varandra, det märks att B har varit hingstig för han spänner upp sig bara han får syn på den här lilla kaxiga typen. Inte mer med det, hingsten står bakom 3 trådig högt staket och en hög grind på 2 trådar med ström i. Vi hinner gå bra långt innan Viva springer förbi vagnen och tittar oroligt bakom sig, när jag väl tittar bakåt kommer hingsten travandes med snabba steg emot oss, förbannat!

Ord och inga visor... han gav sig på Blåyge direkt genom att mopsa upp sig och trycka hela sin vikt emot hans bog/framben samtidigt som han grisar på rejält och jag är så jäkla tacksam att min fina lilla B har blivit så lugn och klok men inte fasiken tyckte han om situationen men han försökte verkligen att knata på så gott han kunde. Spelade ingen roll hur mycket jag hojtade så fick jag ingen reaktion ur den lilla såklart och inte ville jag hoppa ur med risk att tappa Blåyge med vagnen bakom, skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om han skenade med vagnen och risk för att han skulle slå ihjäl sig. Började försöka fippla med mobilen för att ringa sambon men då började det bli intensivt där fram då hingsten sprang in framför B och ställde sig demonstrativt med baken precis före honom och backade och började sparka, vänder sig om och möter honom öga mot öga, stegrar och bråkar. B som nu börjar tappa tålamodet spänner upp sig rejält och börjar klappa på tillbaka vilket eggar hingsten ännu mer.

Får knappt fram numret till sambon då jag måste hålla i båda tömmarna för att inte B ska sticka iväg framåt och driva honom framåt när han stannar och tänker börja bråka rejält, såg hela tiden framför mig att de ryker ihop ordentligt, hästar som trasslar in sig i linor, går omkull ja allt som kan hända. Till slut lyckas jag få iväg ett samtal och skriker faktiskt i ren och skär panik att sambon måste komma med bilen åt det håll vi körde för att hjälpa mig, mer än så hinner jag inte säga innan B ger sig på hingsten med ett välriktat hugg och både frambenen men shettisen med sin låga tyngpunkt står emot och B tappar balansen ut emot diket, kliver utanför med det högra benparet och halkar ner och håller på att gå omkull och vagnen följer såklart med ner på trekvart, hingstjäveln ger sig inte utan bara fortsätter att ge sig på B och biter honom på framben och hals.

Min räddare i nöden är min sambo som turligt nog skulle åka och besiktiga mercedes i sollefteå, inte kramfors som vi brukar för då åker man den andra vägen, nu tog han samma väg som jag körde så precis när vi lyckas vingla upp ur diket kommer han körandes och kommer till undsättning. Fy fasiken jag har aldrig blivit så lättad att se honom, skriker och gråter som en hysterisk liten jänta att han måste ta bort fanskapet.

Han lyckas få tag i grimman han har runt halsen och dra undan honom, bet B för fullt när han fick tag i honom. Tappar han och han ger sig på honom igen tills han fick undan honom. Min undarbara fina Blåyge! Jätteupprörd var han såklart men sin ännu mer upprörda matte bakom sig, lyckas ta oss förbi mercan och sedan bar det iväg hemåt, han fick trava för han var alldeles för upp i varv för något annat. Skrittade sista biten hem och så av med alla grejer, synade honom efter skador men ingenting. Ut i hagen och susa iväg för att hämta upp sambon för att skjutsa tillbaka honom till bilen så han hann iväg med bilen till besiktning (och den blev godkända - tack!).

Han hade lyckats få tillbaka hingsten efter mycket om och men till gården då den både försökte bita honom och vägrade att gå, grannarna såg att den var lös och ägaren ringdes. Hon kom relativt snabbt och vi tog en snack, vi var lika överrens båda två att det inte fungerar att den går längst vägen när jag vill använda den för att ta mig dit jag tränar. Han får nu stå i stallet och i en 5-trådig hage bakom stallet där han inte ens ser vägen, en otrolig lättnad för mig.

Nä fy sjutton det där vill jag aldrig mer uppleva. Hade jag haft speedcarten hade det varit en lättare procedur för då hade vi bara kunnat satt lite fart och tagit oss hem och sluppit situationen att han kunde få chansen att bråka men det går ju inte så bra med en sån stor och tung vagn bakom, går bara att jogga och då hinner den lilla med att bråka liks förbannat. Underbart snälla hundar också som höll sig snällt bakom vagnen, Driva såg jag dock bli väldigt upprörd när hon hörde min panik. Kloka Blåyge, tack för ditt tålamod!   

Nu ikväll efter jobbet fick dom komma upp till stallet och äta lite kraftfoder och så kollade jag genom honom, inte en enda liten skada fick han som tur var och träningsvärken verkade han släppt när dom gick upp.