Motivationen är tillbaka!

Resan till Sundsvall med Blåyge var... intressant. Åkte ner på söndagen, hade ett stall till honom att övernatta i då jag själv skulle möta upp med resten av gänget ur databasen, första mötet som vi har haft för att prata genom alla nya idéer och diskutera den nya sidan som är på gång! Verkligen jättespännande och det kommer bli så bra med alla nya funktioner och nya designen. www.haststam.com, mitt stora intresse är stamtavlor i många olika former, främst kallblodstravare, gotlandsruss och ridponnyern.

Nog om det. Herr B då med 0,5% i tålamod. Packade ett hönät och satte upp det så högt det bara gick framme i transporten så han hade något att pillra på för jag vet hur rastlös han blir av att åka längre sträckor i transporten. Det gick bra till Kramfors (2,5 mil) men sen hade vi ju ca 9 till att åka så han var riktigt arg där inne och stökade omkring. Gick bra till ca 2 mil kvar då det dundrade till rejält. Tar ner farten så jag kan titta ordentligt i backspegeln och ser en hov (!!) uppe i hönätet, kunde inte i mitt liv förstå hur det gick till. Lyckades knöla in mig lite snabbt på en bussficka, enormt med trafik där efter midsommarhelgens slut.

Öppnar dörren och har en Blåyge ÖVER frambommen med båda frambenen och ena hoven fast i hönätet. Ensam var jag och helt hjälplös i situationen. Klok som han är så var han riktigt lugn, fick lös honom från hönätet och så skulle han komma till mig så han kravlade sig över bommen med buken så han stog med den precis framför bakbenen, halva halsen ut genom dörren med huvudet i famnen på mig så blev han alldeles lugn, där stod vi och tittade på den tunga trafiken som susade förbi på andra sidan transporten och han bara stod och filosoferade, alldeles lugn och trygg med mitt sällskap.

Ringde min sambo först, sen 112 och frågade vem sjutton som skulle kunna tänkas hjälpa mig. Hon i telefonen hade ingen aning men kopplade mig till polisen. Hon i den telefonen fattade absolut ingenting först vad för slags hjälp jag bad om. Helt oförstående och frågade flera gånger vad jag verkligen behövde hjälp med. Eh ja hästen är kanske på väg ut genom transporten och ut på E4:an, hjälp med att kanske kapa bommen och få loss hästen innan han får panik?

Hon skulle ringa ett samtal och sedan höra av sig. Där stod vi och funderade över några alternativ men nä, han satt där helt fast utan möjlighet att kunna backa tillbaka. Till slut ville han flytta huvudet då kanten av dörrkarmen tryckte emot ovansidan halsen och då råkade han kliva utanför med ena frambenet över tröskeln som han tänkte lägga vikten på så han blev hängandes, efter lite kravlande ramlade det andra frambenet ut och så var det bara att flytta sig ur vägen och ge långt grimskaft. Sprattel sprattel och så ålade han sig över bommen, ner med magen/rumpan i utrymmet framför bommen med framdelen utanför, han knäade och vips så var han ute, klev upp, ruskade på sig, lyfta v.bakben några gånger och sen fick han syn på det härliga gräset i dikeskanten och ställde sig för att äta. Alltså vilket psyke hästkraken har! Som om inget hade hänt, supernöjd att få komma ut. Tur en annan är lika lugn för någon panik infann sig aldrig. Han skrapade upp ett litet sår på v.framknä, that's it. Blir alldeles förskräckt när jag tänker på hur illa det hade kunnat gått med avslitna senor, muskler, knäckt transport m.m

Polisen ringer och frågar hur det går. När dom fick höra att han tog sig ut själv med dunder och brak så pustar hon nästan ut och säger "åå va bra för jaaa vi ville helst inte skicka ut någon förstår du". Ja tack så mycket tyckte jag... vad ska vi ha polisen till? Undra om de ens hade kommit om hästen fått panik och skenat längst fullt trafikerad E4:a? Ja suck säger jag bara.

Till min undsättning kommer istället Karin, Maria och Tobias och hjälper mig, backar in transporten på en liten sidoväg och lastar på honom igen efter de vanliga små diskutionerna. Funderade sista biten om vi verkligen hade lastat på hästen igen för han rörde inte en hov. Han fick övernatta i en fin liten hage med värstingström, höga trästaket och ett litet skogsparti, ensam dock men det hade han inga problem med.

Ur det här lilla hålet kom en liten Blåyge ut genom utan problem.

Gick snällt in dagen efter på finkan efter en liten diskution. Stökade som fasiken de få kilometrarna till kliniken. Väl framme så var det bara att skaka på huvudet och fräsa på hästen att han är inte klok nånstans. Han hade på något konstigt sätt fått tag i den stora höpåsen jag hade på andra sidan mellanväggen, fråga mig inte hur. Den hade han totalt dödat genom att bita och sparka på den så den låg under magen och mellan bakbenen på honom. Fanns inte så mycket mer att göra än att backa ut honom med den fast runt ena bakbenet i handtaget vilket var fullt normalt enligt herr B, en annan höll på att skämmas ihjäl helt! Påsen skulle han fortsätta leka med när jag väl fått lös den, gaah!

På kliniken sköter han sig utmärkt, veterinären tycker han uppför sig alldeles ypperligt, rör inte en muskel under genomgången av kroppen. Han får hela hans historia men han hittar absolut ingenting att anmärka på. Lite fyllt i vänster framknä, förmodligen pga att han ramlade ut på det dagen innan och så hade han slagit på sig lite på insidan av höger framben sedan gammalt. Väldigt rörlig i ryggen/bäcken för att vara travare tyckte han, välmusklad, lite sned i bakdelen men det visste vi om sedan tidigare, fina ben. Visade en stelhet på vänster bak när vi promenerade på gången fram och tillbaka, travade 2 gånger och andra gången visade han ingen hälta, förmodligen en känning efter söndagens äventyr då han lyfte det benet några gånger när han klev upp.

Böjde lågt bak först, stod som ett ljus med spetsade öron. Assistenten böjde högt fram och då blev det cirkus. Bufflade och ställde sig lite på bakbenen så vi tänkte både jag och veterinären att nu är det rejäl hälta fram men när vi väl kom iväg var han klockren, var tvungen att skratta för mig själv över vets. min när vi kom fram. Andra bakbenet lika snällt, andra framknät samma reaktioner men absolut ingen hälta. Han såg inte ut att tycka att det gjorde ont (om jag jämnför med andra hästar jag har varit med och hältutrett) utan han såg bara så full i fan ut, var säkert jättekul och busa med oss fruntimmer.

Vid böjning högt av bakknä höger visade han en minimal hälta. Inget på vänster, bedövade bort det på höger och böjde vänster igen och då kom en liten, liten hälta fram så vi behandlade med kortison. Men annars var veterinären ganska oförstående varför han betedde sig som han gjort. Han tyckte att vi hade gjort så rätt med träningen och hästen såg så fin ut. Resen hem gick helt ok förutom att han fastnade med kedjan genom munnen någon km innan hemgården, kan lova att jag var skapligt less på hästen då.   

Nåja, han har fått vila nu sedan dess och har gått mig på nerverna rent ut sagt. Han rymmer och rymmer och hittar på sattyg. Gav upp och hägnade in det sista av gården som fanns ohägnat och har låtig dom gå vart fasiken dom velat, vältrimmad gräsmattor har vi fått, dom rensar fint! Men har inte kunnat haft honom i beteshagen för han klättrar ut direkt och går och betar längst vägen, blockerar trafik och har lajbans. Sambon jagade faktiskt hem honom med bilen igår då han vägrade låta sig fångas för en gångs skull. Så nä det där med att vila är inget för honom, alls!

Tog speedcarten idag och joggade en sväng för nu är det bara nog, han är så rastlös. Joggade bortåt byvägen och han var så lugn, så lugn. Tog och använde en ny skogsväg och körde lite långsamma backar och faktiskt så travade han alldeles rent, han verkade inte ha problem alls att få med sig höger bak som tidigare, kanske var dom små känningarna i bakknäna som störde han så otroligt mycket? Långsam trav upp, skritt ner. Joggade hemåt som avslut väldigt, väldigt långsamt och en längre sträcka i skritt. Världens nöjdaste Blåyge. Nu har han gått i beteshagen 1,5 timme utan någon oro, går och betar så nöjt.

Imorgon tar vi en lugn skrittur med tryckvagnen. Förhoppningsvis får jag ut en kompis att rida honom i slutet av veckan, hon är mycket kortare än mig och mer van att rida tossiga djur som kan bocka, det är inte riktigt min grej och så är han för liten för min smak, blir sån obalans om han väl börjar busa. Ska försöka satsa mer på dressyren nu. Fungerar det inte den här gången så får vi anse oss slagna och ge upp och det har kännts så hopplöst nu men efter dagen finns det hopp faktiskt. 

Det rullar på annars, jobbar mycket (underbart!) och känns skönt att få komma igång med Blåyge igen, så trist när han bara har stått och filosoferat. 

Promenad med alla djur, katt följer gärna med.

Tanten har börjat kommit igång också. Red en dressyrträning i lördags med henne och oj så fin hon var för att vara ringrostig, verkligen super gick det! Efteråt fick hon plaska lite i vattnet, fast hon höll på att släpa ut mig i vattnet igen innan jag fick loss grimskaftet, hon önskar sig en egen swimmingpool i hagen!