Just nu känns det så. Det är dags att göra detta nu inom en snar framtid. Tankarna snurrar runt i huvudet.

Var iväg och tog in alla hästar. Blåyge först som alltid gnäggar och kommer springandes. Tant och farbröderna därefter, det är lite humor att Jollan är yngst av fyra i det stallet då hon snart är 17 år gammal.   Johan är snart 22, Albert 21 och Mange tror jag också är runt 20 nånting om jag inte tänker helt snavigt. Jollan har stått bra länge nu, vi har tagit en paus från varandra helt enkelt då det där lilla gnager inom mig hela tiden. Tog och borstade henne efter att dom hade kommit in, hon var mer intresserad av höet men hon misstyckte inte åtminstone.

Suttit och tittat på bilder, har tagit upp några underbara minnen jag har med den hästen. Hur folk än ser på henne utöver hennes "prestationer" så betyder hon så mycket för mig, det är en speciell häst och hon är svår att komma inpå. Förra vintern har vi underbara minnen ifrån, dessa fantastiska uteritter hon bara dansade under mig med de pyttesmå hjälperna när jag äntligen hade lärt mig hur hon fungerade, på riktigt. Vi hade ett band där då vi kunde varandra och red med tanken. Vi har tappat den igen. Frågan om det är för sent nu, ska hon få vara med mig så mycket längre eller blir det mitt beslut att ta i slutändan ändå? Försöker inte tänka på det viset men det är svårt.

Fina stora tanthäst, vågar vi prova igen?

Vart hade vi varit utan alla dessa problem tro