Just kommit in från en tur med tryckvagnen. Bromsen har varit hemsk idag så därför fick de bli en sen tur. Herrn knatade på bra, har blivit rakare och starkare :-)

Gjorde ordning ny hage tidigare idag som dom får gå i nu i natt, populärt :-)

Jobbade bara till 12 idag och börjar inte förrän 16 imorron, har njutit fullt ut idag!

Var ute på kvällstur med bästa tanten i sällskap med syster <3

Klättrade upp på latberget och hem igen via skogen, hundarna var med och skötte sig exemplariskt. Den här skidbacken hade jag velat haft hemma!

Nog för att man gillar när det händer saker och ting runtomkring en men nu får det banne mig vara nog!

Att Blåyge hängde över bommen var en sak, det var en ganska kontrollerad händelse och vi hann fundera mycket över olika alternativ. Idag inträffade något som rent ut sagt skrämde slag på mig totalt, har allvarligt aldrig varit så rädd tidigare i mitt liv utan den känsla som kom idag har jag tidigare endast känt när en travhäst skentravade med mig på ryggen nedför Gunnars galoppbacke, fortsatte ut i skogen på en liten väg och vägen hade regnat sönder och ett flera meter brett och något meter djupt hål närmade sig i fullt sken, men det är en annan historia.

Men den maktlöshet som infann sig trodde jag inte att man skulle få känna igen.

Hur som haver. Blåyge hade som jag misstänkte träningsvärk så han fick komma upp till stallet och bli ordentligt borstad och så selade vi på tryckvagnen och tog med oss hundarna längst byvägen så han bara fick skritta på relativt plan mark utan tryck. Efter ett tag skrittade han på bra men det var trögt till en början. Han hade då arbetat med rätt muskler igår om han t.om kände av träningen igår. Därför ska han få ta det lite lugnt nu några dagar med skrittarbete, ska se om vi lyckas röja upp den tänkta klätterbacken innan måndag.

Skrittar i godan ro bortåt vägen och det kommer någon bil ibland men det är inga problem. Nästan längst ner på byvägen går det 3 hästar i en hage alldeles jämns med vägen. 1 åsnevalack, 1 irish cobvalack och 1 shettishingst. Han med kulorna kvar är väldigt hingstig, springer med staketet och lever rövarn och är väldigt intresserad av att komma i närkontakt när vi kör förbi. Brukar mest susa förbi där när vi kör med speedcarten men nu var det första gången vi gick sakta förbi med tryckvagnen.

Skrittade förbi och upp i skogen en sväng och vände tillbaka och förbi igen, herr hingst och herr Blåyge tittade väldigt mycket på varandra, det märks att B har varit hingstig för han spänner upp sig bara han får syn på den här lilla kaxiga typen. Inte mer med det, hingsten står bakom 3 trådig högt staket och en hög grind på 2 trådar med ström i. Vi hinner gå bra långt innan Viva springer förbi vagnen och tittar oroligt bakom sig, när jag väl tittar bakåt kommer hingsten travandes med snabba steg emot oss, förbannat!

Ord och inga visor... han gav sig på Blåyge direkt genom att mopsa upp sig och trycka hela sin vikt emot hans bog/framben samtidigt som han grisar på rejält och jag är så jäkla tacksam att min fina lilla B har blivit så lugn och klok men inte fasiken tyckte han om situationen men han försökte verkligen att knata på så gott han kunde. Spelade ingen roll hur mycket jag hojtade så fick jag ingen reaktion ur den lilla såklart och inte ville jag hoppa ur med risk att tappa Blåyge med vagnen bakom, skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om han skenade med vagnen och risk för att han skulle slå ihjäl sig. Började försöka fippla med mobilen för att ringa sambon men då började det bli intensivt där fram då hingsten sprang in framför B och ställde sig demonstrativt med baken precis före honom och backade och började sparka, vänder sig om och möter honom öga mot öga, stegrar och bråkar. B som nu börjar tappa tålamodet spänner upp sig rejält och börjar klappa på tillbaka vilket eggar hingsten ännu mer.

Får knappt fram numret till sambon då jag måste hålla i båda tömmarna för att inte B ska sticka iväg framåt och driva honom framåt när han stannar och tänker börja bråka rejält, såg hela tiden framför mig att de ryker ihop ordentligt, hästar som trasslar in sig i linor, går omkull ja allt som kan hända. Till slut lyckas jag få iväg ett samtal och skriker faktiskt i ren och skär panik att sambon måste komma med bilen åt det håll vi körde för att hjälpa mig, mer än så hinner jag inte säga innan B ger sig på hingsten med ett välriktat hugg och både frambenen men shettisen med sin låga tyngpunkt står emot och B tappar balansen ut emot diket, kliver utanför med det högra benparet och halkar ner och håller på att gå omkull och vagnen följer såklart med ner på trekvart, hingstjäveln ger sig inte utan bara fortsätter att ge sig på B och biter honom på framben och hals.

Min räddare i nöden är min sambo som turligt nog skulle åka och besiktiga mercedes i sollefteå, inte kramfors som vi brukar för då åker man den andra vägen, nu tog han samma väg som jag körde så precis när vi lyckas vingla upp ur diket kommer han körandes och kommer till undsättning. Fy fasiken jag har aldrig blivit så lättad att se honom, skriker och gråter som en hysterisk liten jänta att han måste ta bort fanskapet.

Han lyckas få tag i grimman han har runt halsen och dra undan honom, bet B för fullt när han fick tag i honom. Tappar han och han ger sig på honom igen tills han fick undan honom. Min undarbara fina Blåyge! Jätteupprörd var han såklart men sin ännu mer upprörda matte bakom sig, lyckas ta oss förbi mercan och sedan bar det iväg hemåt, han fick trava för han var alldeles för upp i varv för något annat. Skrittade sista biten hem och så av med alla grejer, synade honom efter skador men ingenting. Ut i hagen och susa iväg för att hämta upp sambon för att skjutsa tillbaka honom till bilen så han hann iväg med bilen till besiktning (och den blev godkända - tack!).

Han hade lyckats få tillbaka hingsten efter mycket om och men till gården då den både försökte bita honom och vägrade att gå, grannarna såg att den var lös och ägaren ringdes. Hon kom relativt snabbt och vi tog en snack, vi var lika överrens båda två att det inte fungerar att den går längst vägen när jag vill använda den för att ta mig dit jag tränar. Han får nu stå i stallet och i en 5-trådig hage bakom stallet där han inte ens ser vägen, en otrolig lättnad för mig.

Nä fy sjutton det där vill jag aldrig mer uppleva. Hade jag haft speedcarten hade det varit en lättare procedur för då hade vi bara kunnat satt lite fart och tagit oss hem och sluppit situationen att han kunde få chansen att bråka men det går ju inte så bra med en sån stor och tung vagn bakom, går bara att jogga och då hinner den lilla med att bråka liks förbannat. Underbart snälla hundar också som höll sig snällt bakom vagnen, Driva såg jag dock bli väldigt upprörd när hon hörde min panik. Kloka Blåyge, tack för ditt tålamod!   

Nu ikväll efter jobbet fick dom komma upp till stallet och äta lite kraftfoder och så kollade jag genom honom, inte en enda liten skada fick han som tur var och träningsvärken verkade han släppt när dom gick upp.

Ibland blir jag alldeles förvånad över mig själv vad jag slösar bort en sån fin häst på att bara låta henne stå. Visserligen har hon sitt ryggproblem men om hon går mer och tränas så mår hon faktiskt bara bättre, speciellt nu sommartid.

Ridningen med henne har bara blivit uppskjutet de senaste dagarna pga väder och konstant huvudvärk men idag kom vi äntligen iväg på kvällen. Underbara häst alltså, hon är fantastisk! Tänk att det här är min ragata, hon som har sprungit ifrån mig och blivit stressad över det mesta, dock är hon fortfarande en ragata, ett sto med lite riv i , de gillar jag. 

Hon har landat så enormt mycket den senaste tiden, behöver bara finnas där lätt i handen och rida med tanken och vikten så går hon som en klocka. Fasiken vilken frän häst jag har! Så stolt över hon, så stolt över mig själv som har lyckats efter enormt mycket slit och tålamod, år av tålamod, att få henne att fungera och så mycket hon har lärt mig.

Efter kanske 15 minuters dressyr så gick vi vidare genom skogen och förbi Flogstabadet där det var husvagnar, bilar, människor som grillade, hund som skällde, några badgäster och en kommande fotbollsmatch (träning?) med en hel hög med killar som inte backade för att sparka hejvilt med fotbollar emot, över och bredvid målet. Det flög bollar till höger och vänster, bollar längst backen, bollar högt upp i luften som studsade bara någon meter både framför och bakom hästarna när vi skrittade förbi i enhandsfattning på halvlånga tyglar och så killar som sprang efter bollarna, killar som kastade bollar och sparkade dom tillbaka till planen.

Och som dom tittade, förmodligen väntade dom sig åtminstone någon slags reaktion från normalt skvättna hästar men våra vickade knappt på öronen, inte en förändring i deras redan lugna energi, Jollan och Johan, vilka klippor.    När en boll studsade och susade förbi bakom Johan vek han bak båda öronen och höjde huvudet en halv cm innan han fortsatte att gå halvsovandes bredvid tant.

När vi sedan skulle vända runt själva kiosken stod det en cykel bakom och emot en betongsugga, fy vaaaale sa tant och skyggade och stirrade storögt och var tvungen att fnysa och blåsa, haha som jag skrattade det är så typiskt att något så litet och enkelt istället får deras uppmärksamhet, men inte ett helt fotbollslag som sparkar boll kors och tvärs, kärlek till gamlingarna för deras psyke!

Gick ner i ån och plaskade lite i vattnet, Jollan hävdar fortfarande att hon borde få en egen pool i sin hage, det bästa som finns är att få leka med vatten.

Nu är det skärpning, nu ska min fina häst igång på riktigt igen. På fredag rider hennes medryttare.   

När man väl var hemma så tog jag mopeden och hundarna och for en sväng. Nu har jag hittat åt en lämplig och tillräckligt brant väg att klättra hästen med men vi får lägga ner lite energi och tid för att röja undan lite träd och slå så man kan rida där, tog mig knappt förbi och fram till fots. Blir nog fina grejer det!

... här ute i skogen.

Jobbat delat pass och bromsen är mordiska på dagarna. Så vi alla tog en tur när jag kom hem strax efter 21.30 Fantastisk vacker kväll <3

Blåyge är lugnet själv och äntligen kan man sitta med tömmarna i enhandsfattning och njuta lite. Han gjorde ett fint jobb.

Våran vackra utsikt från berget!

Motivationen är tillbaka!

Resan till Sundsvall med Blåyge var... intressant. Åkte ner på söndagen, hade ett stall till honom att övernatta i då jag själv skulle möta upp med resten av gänget ur databasen, första mötet som vi har haft för att prata genom alla nya idéer och diskutera den nya sidan som är på gång! Verkligen jättespännande och det kommer bli så bra med alla nya funktioner och nya designen. www.haststam.com, mitt stora intresse är stamtavlor i många olika former, främst kallblodstravare, gotlandsruss och ridponnyern.

Nog om det. Herr B då med 0,5% i tålamod. Packade ett hönät och satte upp det så högt det bara gick framme i transporten så han hade något att pillra på för jag vet hur rastlös han blir av att åka längre sträckor i transporten. Det gick bra till Kramfors (2,5 mil) men sen hade vi ju ca 9 till att åka så han var riktigt arg där inne och stökade omkring. Gick bra till ca 2 mil kvar då det dundrade till rejält. Tar ner farten så jag kan titta ordentligt i backspegeln och ser en hov (!!) uppe i hönätet, kunde inte i mitt liv förstå hur det gick till. Lyckades knöla in mig lite snabbt på en bussficka, enormt med trafik där efter midsommarhelgens slut.

Öppnar dörren och har en Blåyge ÖVER frambommen med båda frambenen och ena hoven fast i hönätet. Ensam var jag och helt hjälplös i situationen. Klok som han är så var han riktigt lugn, fick lös honom från hönätet och så skulle han komma till mig så han kravlade sig över bommen med buken så han stog med den precis framför bakbenen, halva halsen ut genom dörren med huvudet i famnen på mig så blev han alldeles lugn, där stod vi och tittade på den tunga trafiken som susade förbi på andra sidan transporten och han bara stod och filosoferade, alldeles lugn och trygg med mitt sällskap.

Ringde min sambo först, sen 112 och frågade vem sjutton som skulle kunna tänkas hjälpa mig. Hon i telefonen hade ingen aning men kopplade mig till polisen. Hon i den telefonen fattade absolut ingenting först vad för slags hjälp jag bad om. Helt oförstående och frågade flera gånger vad jag verkligen behövde hjälp med. Eh ja hästen är kanske på väg ut genom transporten och ut på E4:an, hjälp med att kanske kapa bommen och få loss hästen innan han får panik?

Hon skulle ringa ett samtal och sedan höra av sig. Där stod vi och funderade över några alternativ men nä, han satt där helt fast utan möjlighet att kunna backa tillbaka. Till slut ville han flytta huvudet då kanten av dörrkarmen tryckte emot ovansidan halsen och då råkade han kliva utanför med ena frambenet över tröskeln som han tänkte lägga vikten på så han blev hängandes, efter lite kravlande ramlade det andra frambenet ut och så var det bara att flytta sig ur vägen och ge långt grimskaft. Sprattel sprattel och så ålade han sig över bommen, ner med magen/rumpan i utrymmet framför bommen med framdelen utanför, han knäade och vips så var han ute, klev upp, ruskade på sig, lyfta v.bakben några gånger och sen fick han syn på det härliga gräset i dikeskanten och ställde sig för att äta. Alltså vilket psyke hästkraken har! Som om inget hade hänt, supernöjd att få komma ut. Tur en annan är lika lugn för någon panik infann sig aldrig. Han skrapade upp ett litet sår på v.framknä, that's it. Blir alldeles förskräckt när jag tänker på hur illa det hade kunnat gått med avslitna senor, muskler, knäckt transport m.m

Polisen ringer och frågar hur det går. När dom fick höra att han tog sig ut själv med dunder och brak så pustar hon nästan ut och säger "åå va bra för jaaa vi ville helst inte skicka ut någon förstår du". Ja tack så mycket tyckte jag... vad ska vi ha polisen till? Undra om de ens hade kommit om hästen fått panik och skenat längst fullt trafikerad E4:a? Ja suck säger jag bara.

Till min undsättning kommer istället Karin, Maria och Tobias och hjälper mig, backar in transporten på en liten sidoväg och lastar på honom igen efter de vanliga små diskutionerna. Funderade sista biten om vi verkligen hade lastat på hästen igen för han rörde inte en hov. Han fick övernatta i en fin liten hage med värstingström, höga trästaket och ett litet skogsparti, ensam dock men det hade han inga problem med.

Ur det här lilla hålet kom en liten Blåyge ut genom utan problem.

Gick snällt in dagen efter på finkan efter en liten diskution. Stökade som fasiken de få kilometrarna till kliniken. Väl framme så var det bara att skaka på huvudet och fräsa på hästen att han är inte klok nånstans. Han hade på något konstigt sätt fått tag i den stora höpåsen jag hade på andra sidan mellanväggen, fråga mig inte hur. Den hade han totalt dödat genom att bita och sparka på den så den låg under magen och mellan bakbenen på honom. Fanns inte så mycket mer att göra än att backa ut honom med den fast runt ena bakbenet i handtaget vilket var fullt normalt enligt herr B, en annan höll på att skämmas ihjäl helt! Påsen skulle han fortsätta leka med när jag väl fått lös den, gaah!

På kliniken sköter han sig utmärkt, veterinären tycker han uppför sig alldeles ypperligt, rör inte en muskel under genomgången av kroppen. Han får hela hans historia men han hittar absolut ingenting att anmärka på. Lite fyllt i vänster framknä, förmodligen pga att han ramlade ut på det dagen innan och så hade han slagit på sig lite på insidan av höger framben sedan gammalt. Väldigt rörlig i ryggen/bäcken för att vara travare tyckte han, välmusklad, lite sned i bakdelen men det visste vi om sedan tidigare, fina ben. Visade en stelhet på vänster bak när vi promenerade på gången fram och tillbaka, travade 2 gånger och andra gången visade han ingen hälta, förmodligen en känning efter söndagens äventyr då han lyfte det benet några gånger när han klev upp.

Böjde lågt bak först, stod som ett ljus med spetsade öron. Assistenten böjde högt fram och då blev det cirkus. Bufflade och ställde sig lite på bakbenen så vi tänkte både jag och veterinären att nu är det rejäl hälta fram men när vi väl kom iväg var han klockren, var tvungen att skratta för mig själv över vets. min när vi kom fram. Andra bakbenet lika snällt, andra framknät samma reaktioner men absolut ingen hälta. Han såg inte ut att tycka att det gjorde ont (om jag jämnför med andra hästar jag har varit med och hältutrett) utan han såg bara så full i fan ut, var säkert jättekul och busa med oss fruntimmer.

Vid böjning högt av bakknä höger visade han en minimal hälta. Inget på vänster, bedövade bort det på höger och böjde vänster igen och då kom en liten, liten hälta fram så vi behandlade med kortison. Men annars var veterinären ganska oförstående varför han betedde sig som han gjort. Han tyckte att vi hade gjort så rätt med träningen och hästen såg så fin ut. Resen hem gick helt ok förutom att han fastnade med kedjan genom munnen någon km innan hemgården, kan lova att jag var skapligt less på hästen då.   

Nåja, han har fått vila nu sedan dess och har gått mig på nerverna rent ut sagt. Han rymmer och rymmer och hittar på sattyg. Gav upp och hägnade in det sista av gården som fanns ohägnat och har låtig dom gå vart fasiken dom velat, vältrimmad gräsmattor har vi fått, dom rensar fint! Men har inte kunnat haft honom i beteshagen för han klättrar ut direkt och går och betar längst vägen, blockerar trafik och har lajbans. Sambon jagade faktiskt hem honom med bilen igår då han vägrade låta sig fångas för en gångs skull. Så nä det där med att vila är inget för honom, alls!

Tog speedcarten idag och joggade en sväng för nu är det bara nog, han är så rastlös. Joggade bortåt byvägen och han var så lugn, så lugn. Tog och använde en ny skogsväg och körde lite långsamma backar och faktiskt så travade han alldeles rent, han verkade inte ha problem alls att få med sig höger bak som tidigare, kanske var dom små känningarna i bakknäna som störde han så otroligt mycket? Långsam trav upp, skritt ner. Joggade hemåt som avslut väldigt, väldigt långsamt och en längre sträcka i skritt. Världens nöjdaste Blåyge. Nu har han gått i beteshagen 1,5 timme utan någon oro, går och betar så nöjt.

Imorgon tar vi en lugn skrittur med tryckvagnen. Förhoppningsvis får jag ut en kompis att rida honom i slutet av veckan, hon är mycket kortare än mig och mer van att rida tossiga djur som kan bocka, det är inte riktigt min grej och så är han för liten för min smak, blir sån obalans om han väl börjar busa. Ska försöka satsa mer på dressyren nu. Fungerar det inte den här gången så får vi anse oss slagna och ge upp och det har kännts så hopplöst nu men efter dagen finns det hopp faktiskt. 

Det rullar på annars, jobbar mycket (underbart!) och känns skönt att få komma igång med Blåyge igen, så trist när han bara har stått och filosoferat. 

Promenad med alla djur, katt följer gärna med.

Tanten har börjat kommit igång också. Red en dressyrträning i lördags med henne och oj så fin hon var för att vara ringrostig, verkligen super gick det! Efteråt fick hon plaska lite i vattnet, fast hon höll på att släpa ut mig i vattnet igen innan jag fick loss grimskaftet, hon önskar sig en egen swimmingpool i hagen!

Bara tagit en paus. Viva kom hem av sig själv till slut.

Blåyge har varit på kliniken och är en frisk och hel liten häst i det stora hela.

Den resan är en historia för sig själv som jag ska dra sen.

Just nu går han mig mest på nerverna med sina påhitt :-P <3

Ja en trevlig midsommar fick vi vid 15-tiden när Viva kom traskandes in genom ytterdörren, alldeles trött och sliten efter 2,5 dygn på vift.

Hon promenerade nämligen tillbaka över skogen själv och vette tusan hur många mil hon har avverkat. Så glad att hon hittade hem igen själv <3

Så istället för oroliga nätter och ångest över att hon var där ute själv så njuter vi nu av helgen. Just ätit mat på Hornöberget vid Höga Kusten bron med älsklingen.

Kanske blir en sväng till grannen innan det är dags för sängen, jobb imorgon igen innan det blir middag hos mamma :-)